Dagen efter

Jag har precis avslutat min frukost. Kaffe, macka, ägg och Vygotskij.
Tillslut har jag öppnat häftet vi fick för nån vecka sen och börjat läsa om Den Store Tänkarens funderingar. För det är så han brukar bli refererad. Under hela min utbildning har lärare namedroppat hans namn till höger och vänster. Han anses som en riktig husgud och för att vara helt ärlig så hade jag redan efter första terminen glömt vad just hans ståndpunkt var. Vi matades med en driljon olika teorier under LAU100 och hans namn försvann i mängden.

Men nu var det alltså dags att återuppta min borttappade kunskap om denne mans tankar. (Varför är det förövrigt alltid just mäns tankar som ska tas i beaktning..?)

Jag minns inte om jag fick några särskilda referenspunkter till Vygotskijs idéer första gången jag hörde talas om honom, men idag vid frukostbordet kopplade min hjärna genast vidare till både filosofen Herakleitos och teatergurun Keith Johnstone.

I Leif Strandbergs häfte "Vygotskij i praktiken" står det "Varje gång en männsika rör sig i den givna kulturen förändras den. Hon lägger till, drar ifrån, jämnar ut, förstärker och tar bort. Det som nyss var nu eller sedan, är snart då. Allt flyter. Allt rör sig".
Det fick mig genast att tänka på filosofen Herakleitos vars paroll var just "Allt flyter". Han menade att man inte kunde stiga ner i samma flod två gånger, eftersom den hade förändrats under tiden. På samma sätt kan man inte spela upp "samma" föreställning två gånger, även om replikerna och innehållet är det samma. Hur saker sägs och tas emot, energinivåer, publikreaktioner- allt förändras. Det tycker jag personligen är något av det mest fantastiska med "live-kultur".

Även Keith Johnstone kom upp i mina tankar när jag satt och drack kaffe. I hans bok Impro, som är en viktig bok inom teatervärlden, beskriver han ofta hur hans elever hela tiden söker efter "det rätta svaret" inom en teaterimprovisation. De bromsar sina egna impulser för att dom inte verkar "korrekta" och begränsar sin kreativitet när de tror att den inte är önskvärd. Johnstone arbetar hela tiden för att få sina elever att sluta med sin självcensur. Även Vygotskijs tankar verkar angränsa till detta. "Jag vill att du gör på ditt sätt".

Det som är spännande med att Vygotskij är så högt ansedd inom skolvärlden och Johnstone inom teatervärlden och de tankar de delar, är att inom teatern möter jag ofta tänket "Gör vad som faller dig in", men inom skolan är det väldigt sällan....
Denna kurs har varit mittemellan den traditionella skolan och teater/performancevärlden. Kanske är det för första gången många av oss möter detta tankesätt "på riktigt". Det mötet är alltid svårt, eftersom man ändå alltid blivit matad med "Gör såhär så blir du godkänd"....




Igår hade vi vår redovisning. Allt gick enligt planerna, fast inte enligt mina förväntingar. Det är fascinerande när man har varit en del av en process, hur lätt det är att glömma bort vad det är för tankar man arbetar med och hur en publik som ser detta för första gången kommer att respondera.
Mina förväntningar på publikens reaktioner var att de skulle ifrågasätta mycket av det vi visade och undra vad sjutton vi egentligen ville säga. Att dom skulle dissekera oss mer eller mindre, för det är vad jag själv har gjort under hela processen. Jag har försökt stanna upp och tänka "vad försöker vi förmedla?" och ibland inte själv kommit på svaret.

Men jag hade underskattat kraften i det visuella och i hur det är att se det vi porträtterade för första gången. Publiken verkade efter föreställningen väldigt gripna av det vi visat upp och alla verkade ha hittat egna tolkningar som inte behövde ifrågasättas. Upplevelsen var starkare än viljan att ifrågasätta, och det var rätt skönt. För som jag skrev i mitt korta inlägg tidigare, vi tyckte nog alla olika om vad det var vi visade upp och det hade både varit spännande och svårt att behöva förklara oss.

Jag skulle gärna fortsätta ha en vidare diskussion om ämnena vi berörde. Nu var vi så fokuserade på framförandet att vi inte hunnit gå djupare i själva samtalet:
Varför lägger vuxna på barn sina egna världsföreställningar? Vad händer om man som barn växer upp under stark påverkan av vuxnas främlingshat? Hur påverkar medias rapportering våra möjligheter till att sålla? Behöver man alltid veta allt som hänt i världen? Vem har rätt att säga vad som är snyggt och vad som är fult? Är det acceptabelt att vara nöjd med sig själv? Är vi alla styrda ovanifrån? Av vad?

Det finns massor av frågor, och färre svar.
Väldigt sokratiskt.

Upploppet

Sådär, nu börjar det närma sig föreställning. Imorgon intar vi scenen på HSM och ger vår performance vingar, låter den flyga och släpper den fri.
Det känns som att det är dags för det nu. Vi är mogna för det.

I tisdags kom jag tillbaks till skolan och var väldigt spänd på hur dagarna förlöpt under tiden jag var och sjöng på bortaplan. Jag blev positivt överraskad av att gruppen hade fått ihop våra idéer till något som man kunde ana skulle bli en sammanhållen föreställning. När jag lämnade i torsdags var det ju mer eller mindre kaos, men nu hade det väl grott till sig över helgen antar jag.

Det är både spännande och läskigt att vara en del av en så stor grupp. Att vi tillsammans ska komma fram till något som man kan stå för är svårt. Självklart känner vissa mer och vissa mindre för vad vi har åstadkommit. Under tiden jag var bortrest hade t.ex. gruppen kommit fram till att skippa en scen och lägga på nya lager på andra. När man modifierar och ändrar om i planeringen så kan man nästan tappa bort vad poängen var från början. Det var länge sen vi pratade om vad vår huvudtanke var, och nu tror jag alla har olika tolkningar. Det ska bli intressant att höra både vad publiken tolkar in i vår performance, men också vad vi själva menar, för jag tror att vi alla tänker olika nu. Men som jag ibland får påminna mig själv och andra om:
Det är okej att tycka olika. 

Frustration och förvirring

Nu har jag sannerligen hamnat i fasen av frustration och förvirring. Den man förhoppningsvis sen överger till förmån för beslutstagande och gränstänjande upplevelser. Men som sagt, just nu känns det rätt upp och ner.
Mycket av detta tror jag beror på en olycklig omständighet: att vår lärare har blivit sjuk och inte kunnat vara med oss alls denna vecka. Istället har vi jobbat på själva så gott vi kunnat, men alla har haft lite skilda uppfattningar om vad som ska göras.

För att ta det från början:
I måndags skulle vi redovisa i våra performancegrupper. Jag och mina två kurskamrater hade jobbat på bra ihop och det kändes kul. Vi hade valt tema "prestation" och lekte fram en slags "Fem myror är fler än fyra elefanter"-show med att bygga ord som "bli bra", "bättre" och "bäst". Jag gestaltade en surrealistisk prestationstanke som hela tiden hetsade på Sofia att prestera och bygga sig "bra/bättre/bäst". När hon väl presterat tappade jag och min "prestationskompis" intresset för henne och försvann.

Vi ville spegla hur man kan vara sugen på att gå från att vara bra på något till att faktiskt bli bättre, men att det inte nödvändigtvis är att bli "bäst" som alla önskar, annat än som en slags hypotetisk tanke. Att just satsa på att bli bäst, bättre än alla andra, är ett väldigt stort åtagande och kanske inte alltid vad en individ önskar. Men ibland kan det vara svårt att strunta i sina "prestationstankar".

Efter vår redovisning pratade vi allihop om hur vi skulle fortsätta med våra gestaltningar, men det var svårt att gemensamt hitta en väg att gå, så vi avrundade dagen.

På onsdagen träffades vi igen allihop och då hade vi vikarier. Vi spelade upp våra gestaltningar igen och fick uppmuntran att skapa nya grupper och ta essensen av de gestaltningar vi redan åstadkommit och skapa nya.
Jag var med och skapade en talkshow, där gästen i "programmet" var en stylist som ville göra världen vackrare genom att styla om människor som var "fula". Hon tyckte själv att hon gjorde en samhällsinsats, medan personerna som blev utvalda för en makeover själva egentligen var nöjda med sin stil.
Jag såg faktiskt en inslag på Tyra Banks show härom veckan som var just på det sättet. Stylisten hade hittat människor på stan som hon ansåg såg förskräckliga ut, och erbjöd sig att "snygga till" dem. Att de själva älskade sin unika stil var tydligen både sekundärt och oacceptabelt.Tv-publiken jublade när de omstylade hade fått en mer vanlig, tilldragande klädstil.

Det inslaget kändes väldigt amerikanskt, men inte alls unikt. Även om vi i Sverige inte (ännu?) har sådana tv-inslag finns ständigt diskursen i media. "Se unik ut, fast i lagom format! Var snygg, men inte provocerande!"

So far, so good. Vi hade i våra olika grupper jobbat fram scener som vi tyckte spann vidare på vårt ursprungliga tema och det var många skratt. Men våra vikarier ställde allt på sin spets genom att ifrågasätta mycket av det vi gjort. Framför allt spelade vi för mycket teater, tyckte de, och vi fick förklarat var performance var för något. Mindre repliker och mer gestaltande med kroppar och ljud efterfrågade de.
Jag tror absolut att de hade rätt i det de sa, men jag tror även att förvirringen spred sig i gruppen eftersom vi fått både väldigt lite information om vad vår performance ska vara av för slag, samtidigt som den information vi fått varit väldigt mångtydig.

Jag gick i alla fall hem med fler frågor än svar, men det är väl rätt talande för hela kursen.

Idag arbetade vi vidare själva, men infallsvinklarna var många och åsikterna ännu fler. Själv blir jag väldigt tudelad, eftersom jag är en person med både många idéer och känsligt sinnelag. Jag gillar att framföra de funderingar jag har, men jag är samtidigt väldigt känslig för hur saker och ting sägs.

Just idag blev det, enligt min uppfattning, många viljor som skulle fram och lite tuffare tag rent uttrycksmässigt, något som jag måste lära mig hantera men som jag än så länge inte är helt bekväm med. Dagen slutade i alla fall med att vi hade ett gruppsamtal om vad vi vill säga med våra gestaltningar och hur vi vill rikta oss. Det kändes bra och nödvändigt.

Nu ska jag pausa lite från detta och åka till Glasgow med en vokalensemble. Att få se ett helt nytt land, med nya seder och uppleva en annan kultur känns bra just nu. Det är nog just en sådan andningspaus jag behöver.

Tema: Prestationsångest

Ännu en vecka har hunnit gå på HDK. Man börjar nästan känna sig lite hemma där. Jag hittar nu mer till de halvt gömda microvågsugnarna på källarplanet och använder mitt kort för att svisha igenom låsta dörrar. Vem kunde ana att jag skulle ha min hemvist i denna byggnad, jag har ett finger i nästan varje konstart, förutom just konst och design där mina systrar fick all begåvning. :)

I måndags var vi ombedda att ta med oss skräp. Saker vi ändå tänkt slänga. Eftersom jag är en hopplös samlare ("den här trådrullen kan jag säkert få användning för i framtiden") var källsorteringen det enda jag kom att tänka på. Så jag stoppade ner diverse kartonger i påsar och begav mig mot okänd mark.
Vi skulle utifrån förra veckans valda ord och föremål bygga oss ett samhälle av skräp. Förutom mina ord "familj" och "åhörare" hade jag två föremål: ett pussel och en telefon. Jag tänkte att jag skulle bygga mitt samhälle utifrån pusslet- jag tänkte dra paralleller till "livspusslandet". Men det var lättare sagt än gjort. Jag började bygga, blev missnöjd, rev alltihop och började om. Den proceduren upprepade jag x antal gånger tills jag hade låst mig totalt och känt prestationsångesten komma galopperande.. Särskilt som alla utom jag hade satt igång med att bygga och uträtta storverk...!

Jag avslutade min dag ganska tidigt och lommade hem, irriterad och frustrerad. Jag visste att jag hade hela tisdagen på mig också, men sen skulle det vara dags för redovisning. Prestationsångest.

Nästa dag gick jag till skolan och tänkte: "Okej, prestationsångest. Vi kör väl på det." Så jag började om på nytt. Pusslet fick läggas åt sidan och telefonen fick sin plats i samhället. Den fick stå för kommunikation, hur vi ringer varandra för att berätta om nåt fantastiskt vi upplevt eller åstadkommit. Jag ramade in telefonen med texter från tidningar med uppmaningar som: "Fixa tentan!", "Blogga dig till nya idéer" och "Häng med du oxå!". Överst tronade mitt barnsliga paraply och från det hängde strypta leksaksfigurer som en slags hätsk bild av vad krav kan resultera i för slags känsloupplevelser. I mitten av verket fanns en bild på en tjej med texten "Vem ska jag lyssna på?". Hela mitt samhälle var blev ett prestationsångestsamhälle och paradoxalt nog kände jag mig genast nöjd med min installation. (läs: prestation!)

Dagen efter redovisade vi våra samhällen och fick nya uppgifter: att i grupper välja ett av våra ord att göra en performance av. Det är spännande att aldrig veta vad saker och ting ska utmynna i, och jobba på hårt utan att ha en susning om vad slutresultatet ska bli. Jag vill oftast ha en klar överblick, men nu får jag inte det. En uppgift är alltid startskottet till flera nya uppgifter. Det är ett sätt att leva på som jag är ovan med, men jag känner faktiskt att jag börjar gilla det så smått, vilket jag inte trott. Kul att vidga mina vyer gällandes mig själv..!

"Du levande" har vi också hunnit titta på och diskutera. Det var inte en film jag hade valt att kolla på i tv-soffan, men i detta sammanhang passade filmen väldigt bra och blev ännu mer intressant när vi diskuterade den efteråt. Jag gillar att få höra gruppens synpunkter och tror att jag har blivit bättre på att lyssna förutsättningslöst på andra. När mitt band hade "framtidsmöte" nu i veckan kände jag i alla fall att det samtalet flöt på osedvanligt smidigt...

Igår och idag har vi spånat på vår performance. Jag hade turen att hamna i en väldigt engagerad och entusiastisk grupp och vi har både haft spännande diskussioner och skratt på vägen. Men mer om detta tänker jag inte säga eftersom det inte är förrän på måndag det ska redovisas. :)

Tänkte avsluta mitt inlägg med lite bilder från veckan. Spana särskilt in registreringsnumret på bilen som stod parkerad utanför HDK igår...

Trevlig helg!

Första veckan är förbi

Sådär, nu har vi kommit igång. För första gången denna höst känns skolan riktigt rolig. Jag har kämpat med att hålla huvudet över vattenytan när det gäller att förstå och läsa vetenskapsteorier, men nu har jag äntligen kommit förbi det svarta hålet och går in i performancevärlden. Puh!

Första dagen fick vi en massa information och ett hum om vad som komma skall. Efter att ha lagt upp en driljon leksaker och andra grejer på flera bord fick vi välja en sak vi kände kunde representera oss själva. Jag valde ett litet barnparaply i flera färger. Delvis för att jag är rätt barnslig, i alla fall i den bemärkelsen att jag tycker om att leka och prova på olika synvinklar, men också för att jag har tänkt mycket på barnets sätt att se på senaste tiden. 

När jag ser barn i min omgivning så är det så ofta de är fascinerade av det de ser runt sig. Tycker att jag nästan varje dag ser nån parvel från sin vagn peka på en buss eller en hund eller något annat "trivialt" och utropa OOOH! Som vuxen tycker man att man har sett allt och lite till och att bara tvärnita och titta på något med stora ögon händer alldeles för sällan. Det har jag funderat mycket på, konsten att inte bli blasé. Varför väljer så många vuxna att vara just "vuxna" i alla avseenden? Hur härligt vore det inte att som ett barn bara känna och ropa WOW? Är det för "barnsligt"?

Jag valde mitt paraply på grund av dessa funderingar.

Efter vi hade presenterat oss så fick vi rita av varandra utan att lyfta pennan. Själva konstverken blev kanske inte så portättlika, men idén att verkligen få se en annan person (och ha en legitim anledning att stirra) var fin och ett bra ingång i vårt fortsatta samarbete tror jag.

Igår ägnade vi dagen åt sokratiska samtal. Det var en spännande samtalsmetod där alla vågade ta ordet och uttrycka sin åsikt. Vanligtvis upplever jag det i diskussionssammanhang att några få för hela gruppens talan och inte helt sällan är jag en av dem. Jag tror att de allra flesta har idéer om saker och ting, men för alla faller det sig inte naturligt att ta ordet. När jag var yngre var jag en av dem som inte pratade och jag tror att en sån här samtalsform hade gynnat mig då, precis som jag tror att det gjorde gott för oss alla nu.

En sak som dock var lite tråkig, men som kan ha att göra med hur ny vår grupp är, var att diskussionerna gärna slutade med skratt när de höll på att börja bli allvarliga. Jag skulle önska att vi vågade gå in på djupet när vi närmar oss det i samtalen och att man kanske undviker att skämta till det fastän man kan. Inte alltid kanske, men lika mycket som jag uppskattar lek uppskattar jag också när man som grupp vågar vara allvarlig. Jag tror man kan hitta så mycket då.

Idag har vi haft workshop. Vi byggde små samhällen genom att skriva ner vad vi tänkte på när vi hörde orden "samhälle" och "berättelse". Sedan hittade vi tillhörande saker från "sakbordet" som vi åter igen använde oss av. 

Mitt samhälle byggde på orden "familj" och "åhörare". Jag vet egentligen inte varifrån jag fick ordet familj, kanske från min hembygd där allt kretsar kring familjen och tillhörande villa, vovlo och vovve. Ordet åhörare kom från min tanke kring berättelser, att de inte betyder något om ingen får höra dem. Tänk så många berättelser det finns och har funnits som vi aldrig får veta. Hur många saker har vi tillsammans inte upplevt som man kanske bara aldrig sa till någon? 

Nu blev det ett långt första inlägg. Jag hade visst en del på hjärtat denna fredagseftermiddag.

För att knyta ihop säcken kan jag dela med mig av en bild jag tog i morse. 

När jag skyndade längs vasaallén imorse hejdade jag mig och tog en liten stund på mig att uppskatta de svarta stammarna och de gula löven. Den här årstiden är så fin!

Jag knäppte en bild och hastade vidare.

Det var delvis just en sånt "barnsligt stopp" som jag skrev om i början och även en liten berättelse utan åhörare, fram tills nu.

Ses nästa vecka, nu ska jag åka tåg till familjen. :)