Sådär, nu har vi kommit igång. För första gången denna höst känns skolan riktigt rolig. Jag har kämpat med att hålla huvudet över vattenytan när det gäller att förstå och läsa vetenskapsteorier, men nu har jag äntligen kommit förbi det svarta hålet och går in i performancevärlden. Puh!
Första dagen fick vi en massa information och ett hum om vad som komma skall. Efter att ha lagt upp en driljon leksaker och andra grejer på flera bord fick vi välja en sak vi kände kunde representera oss själva. Jag valde ett litet barnparaply i flera färger. Delvis för att jag är rätt barnslig, i alla fall i den bemärkelsen att jag tycker om att leka och prova på olika synvinklar, men också för att jag har tänkt mycket på barnets sätt att se på senaste tiden.
När jag ser barn i min omgivning så är det så ofta de är fascinerade av det de ser runt sig. Tycker att jag nästan varje dag ser nån parvel från sin vagn peka på en buss eller en hund eller något annat "trivialt" och utropa OOOH! Som vuxen tycker man att man har sett allt och lite till och att bara tvärnita och titta på något med stora ögon händer alldeles för sällan. Det har jag funderat mycket på, konsten att inte bli blasé. Varför väljer så många vuxna att vara just "vuxna" i alla avseenden? Hur härligt vore det inte att som ett barn bara känna och ropa WOW? Är det för "barnsligt"?
Jag valde mitt paraply på grund av dessa funderingar.
Efter vi hade presenterat oss så fick vi rita av varandra utan att lyfta pennan. Själva konstverken blev kanske inte så portättlika, men idén att verkligen få se en annan person (och ha en legitim anledning att stirra) var fin och ett bra ingång i vårt fortsatta samarbete tror jag.
Igår ägnade vi dagen åt sokratiska samtal. Det var en spännande samtalsmetod där alla vågade ta ordet och uttrycka sin åsikt. Vanligtvis upplever jag det i diskussionssammanhang att några få för hela gruppens talan och inte helt sällan är jag en av dem. Jag tror att de allra flesta har idéer om saker och ting, men för alla faller det sig inte naturligt att ta ordet. När jag var yngre var jag en av dem som inte pratade och jag tror att en sån här samtalsform hade gynnat mig då, precis som jag tror att det gjorde gott för oss alla nu.
En sak som dock var lite tråkig, men som kan ha att göra med hur ny vår grupp är, var att diskussionerna gärna slutade med skratt när de höll på att börja bli allvarliga. Jag skulle önska att vi vågade gå in på djupet när vi närmar oss det i samtalen och att man kanske undviker att skämta till det fastän man kan. Inte alltid kanske, men lika mycket som jag uppskattar lek uppskattar jag också när man som grupp vågar vara allvarlig. Jag tror man kan hitta så mycket då.
Idag har vi haft workshop. Vi byggde små samhällen genom att skriva ner vad vi tänkte på när vi hörde orden "samhälle" och "berättelse". Sedan hittade vi tillhörande saker från "sakbordet" som vi åter igen använde oss av.
Mitt samhälle byggde på orden "familj" och "åhörare". Jag vet egentligen inte varifrån jag fick ordet familj, kanske från min hembygd där allt kretsar kring familjen och tillhörande villa, vovlo och vovve. Ordet åhörare kom från min tanke kring berättelser, att de inte betyder något om ingen får höra dem. Tänk så många berättelser det finns och har funnits som vi aldrig får veta. Hur många saker har vi tillsammans inte upplevt som man kanske bara aldrig sa till någon?
Nu blev det ett långt första inlägg. Jag hade visst en del på hjärtat denna fredagseftermiddag.
För att knyta ihop säcken kan jag dela med mig av en bild jag tog i morse.
När jag skyndade längs vasaallén imorse hejdade jag mig och tog en liten stund på mig att uppskatta de svarta stammarna och de gula löven. Den här årstiden är så fin!
Jag knäppte en bild och hastade vidare.
Det var delvis just en sånt "barnsligt stopp" som jag skrev om i början och även en liten berättelse utan åhörare, fram tills nu.
Ses nästa vecka, nu ska jag åka tåg till familjen. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar