Tema: Prestationsångest

Ännu en vecka har hunnit gå på HDK. Man börjar nästan känna sig lite hemma där. Jag hittar nu mer till de halvt gömda microvågsugnarna på källarplanet och använder mitt kort för att svisha igenom låsta dörrar. Vem kunde ana att jag skulle ha min hemvist i denna byggnad, jag har ett finger i nästan varje konstart, förutom just konst och design där mina systrar fick all begåvning. :)

I måndags var vi ombedda att ta med oss skräp. Saker vi ändå tänkt slänga. Eftersom jag är en hopplös samlare ("den här trådrullen kan jag säkert få användning för i framtiden") var källsorteringen det enda jag kom att tänka på. Så jag stoppade ner diverse kartonger i påsar och begav mig mot okänd mark.
Vi skulle utifrån förra veckans valda ord och föremål bygga oss ett samhälle av skräp. Förutom mina ord "familj" och "åhörare" hade jag två föremål: ett pussel och en telefon. Jag tänkte att jag skulle bygga mitt samhälle utifrån pusslet- jag tänkte dra paralleller till "livspusslandet". Men det var lättare sagt än gjort. Jag började bygga, blev missnöjd, rev alltihop och började om. Den proceduren upprepade jag x antal gånger tills jag hade låst mig totalt och känt prestationsångesten komma galopperande.. Särskilt som alla utom jag hade satt igång med att bygga och uträtta storverk...!

Jag avslutade min dag ganska tidigt och lommade hem, irriterad och frustrerad. Jag visste att jag hade hela tisdagen på mig också, men sen skulle det vara dags för redovisning. Prestationsångest.

Nästa dag gick jag till skolan och tänkte: "Okej, prestationsångest. Vi kör väl på det." Så jag började om på nytt. Pusslet fick läggas åt sidan och telefonen fick sin plats i samhället. Den fick stå för kommunikation, hur vi ringer varandra för att berätta om nåt fantastiskt vi upplevt eller åstadkommit. Jag ramade in telefonen med texter från tidningar med uppmaningar som: "Fixa tentan!", "Blogga dig till nya idéer" och "Häng med du oxå!". Överst tronade mitt barnsliga paraply och från det hängde strypta leksaksfigurer som en slags hätsk bild av vad krav kan resultera i för slags känsloupplevelser. I mitten av verket fanns en bild på en tjej med texten "Vem ska jag lyssna på?". Hela mitt samhälle var blev ett prestationsångestsamhälle och paradoxalt nog kände jag mig genast nöjd med min installation. (läs: prestation!)

Dagen efter redovisade vi våra samhällen och fick nya uppgifter: att i grupper välja ett av våra ord att göra en performance av. Det är spännande att aldrig veta vad saker och ting ska utmynna i, och jobba på hårt utan att ha en susning om vad slutresultatet ska bli. Jag vill oftast ha en klar överblick, men nu får jag inte det. En uppgift är alltid startskottet till flera nya uppgifter. Det är ett sätt att leva på som jag är ovan med, men jag känner faktiskt att jag börjar gilla det så smått, vilket jag inte trott. Kul att vidga mina vyer gällandes mig själv..!

"Du levande" har vi också hunnit titta på och diskutera. Det var inte en film jag hade valt att kolla på i tv-soffan, men i detta sammanhang passade filmen väldigt bra och blev ännu mer intressant när vi diskuterade den efteråt. Jag gillar att få höra gruppens synpunkter och tror att jag har blivit bättre på att lyssna förutsättningslöst på andra. När mitt band hade "framtidsmöte" nu i veckan kände jag i alla fall att det samtalet flöt på osedvanligt smidigt...

Igår och idag har vi spånat på vår performance. Jag hade turen att hamna i en väldigt engagerad och entusiastisk grupp och vi har både haft spännande diskussioner och skratt på vägen. Men mer om detta tänker jag inte säga eftersom det inte är förrän på måndag det ska redovisas. :)

Tänkte avsluta mitt inlägg med lite bilder från veckan. Spana särskilt in registreringsnumret på bilen som stod parkerad utanför HDK igår...

Trevlig helg!