Nu har jag sannerligen hamnat i fasen av frustration och förvirring. Den man förhoppningsvis sen överger till förmån för beslutstagande och gränstänjande upplevelser. Men som sagt, just nu känns det rätt upp och ner.
Mycket av detta tror jag beror på en olycklig omständighet: att vår lärare har blivit sjuk och inte kunnat vara med oss alls denna vecka. Istället har vi jobbat på själva så gott vi kunnat, men alla har haft lite skilda uppfattningar om vad som ska göras.
För att ta det från början:
I måndags skulle vi redovisa i våra performancegrupper. Jag och mina två kurskamrater hade jobbat på bra ihop och det kändes kul. Vi hade valt tema "prestation" och lekte fram en slags "Fem myror är fler än fyra elefanter"-show med att bygga ord som "bli bra", "bättre" och "bäst". Jag gestaltade en surrealistisk prestationstanke som hela tiden hetsade på Sofia att prestera och bygga sig "bra/bättre/bäst". När hon väl presterat tappade jag och min "prestationskompis" intresset för henne och försvann.
Vi ville spegla hur man kan vara sugen på att gå från att vara bra på något till att faktiskt bli bättre, men att det inte nödvändigtvis är att bli "bäst" som alla önskar, annat än som en slags hypotetisk tanke. Att just satsa på att bli bäst, bättre än alla andra, är ett väldigt stort åtagande och kanske inte alltid vad en individ önskar. Men ibland kan det vara svårt att strunta i sina "prestationstankar".
Efter vår redovisning pratade vi allihop om hur vi skulle fortsätta med våra gestaltningar, men det var svårt att gemensamt hitta en väg att gå, så vi avrundade dagen.
På onsdagen träffades vi igen allihop och då hade vi vikarier. Vi spelade upp våra gestaltningar igen och fick uppmuntran att skapa nya grupper och ta essensen av de gestaltningar vi redan åstadkommit och skapa nya.
Jag var med och skapade en talkshow, där gästen i "programmet" var en stylist som ville göra världen vackrare genom att styla om människor som var "fula". Hon tyckte själv att hon gjorde en samhällsinsats, medan personerna som blev utvalda för en makeover själva egentligen var nöjda med sin stil.
Jag såg faktiskt en inslag på Tyra Banks show härom veckan som var just på det sättet. Stylisten hade hittat människor på stan som hon ansåg såg förskräckliga ut, och erbjöd sig att "snygga till" dem. Att de själva älskade sin unika stil var tydligen både sekundärt och oacceptabelt.Tv-publiken jublade när de omstylade hade fått en mer vanlig, tilldragande klädstil.
Det inslaget kändes väldigt amerikanskt, men inte alls unikt. Även om vi i Sverige inte (ännu?) har sådana tv-inslag finns ständigt diskursen i media. "Se unik ut, fast i lagom format! Var snygg, men inte provocerande!"
So far, so good. Vi hade i våra olika grupper jobbat fram scener som vi tyckte spann vidare på vårt ursprungliga tema och det var många skratt. Men våra vikarier ställde allt på sin spets genom att ifrågasätta mycket av det vi gjort. Framför allt spelade vi för mycket teater, tyckte de, och vi fick förklarat var performance var för något. Mindre repliker och mer gestaltande med kroppar och ljud efterfrågade de.
Jag tror absolut att de hade rätt i det de sa, men jag tror även att förvirringen spred sig i gruppen eftersom vi fått både väldigt lite information om vad vår performance ska vara av för slag, samtidigt som den information vi fått varit väldigt mångtydig.
Jag gick i alla fall hem med fler frågor än svar, men det är väl rätt talande för hela kursen.
Idag arbetade vi vidare själva, men infallsvinklarna var många och åsikterna ännu fler. Själv blir jag väldigt tudelad, eftersom jag är en person med både många idéer och känsligt sinnelag. Jag gillar att framföra de funderingar jag har, men jag är samtidigt väldigt känslig för hur saker och ting sägs.
Just idag blev det, enligt min uppfattning, många viljor som skulle fram och lite tuffare tag rent uttrycksmässigt, något som jag måste lära mig hantera men som jag än så länge inte är helt bekväm med. Dagen slutade i alla fall med att vi hade ett gruppsamtal om vad vi vill säga med våra gestaltningar och hur vi vill rikta oss. Det kändes bra och nödvändigt.
Nu ska jag pausa lite från detta och åka till Glasgow med en vokalensemble. Att få se ett helt nytt land, med nya seder och uppleva en annan kultur känns bra just nu. Det är nog just en sådan andningspaus jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar