Jag har precis avslutat min frukost. Kaffe, macka, ägg och Vygotskij.
Tillslut har jag öppnat häftet vi fick för nån vecka sen och börjat läsa om Den Store Tänkarens funderingar. För det är så han brukar bli refererad. Under hela min utbildning har lärare namedroppat hans namn till höger och vänster. Han anses som en riktig husgud och för att vara helt ärlig så hade jag redan efter första terminen glömt vad just hans ståndpunkt var. Vi matades med en driljon olika teorier under LAU100 och hans namn försvann i mängden.
Men nu var det alltså dags att återuppta min borttappade kunskap om denne mans tankar. (Varför är det förövrigt alltid just mäns tankar som ska tas i beaktning..?)
Jag minns inte om jag fick några särskilda referenspunkter till Vygotskijs idéer första gången jag hörde talas om honom, men idag vid frukostbordet kopplade min hjärna genast vidare till både filosofen Herakleitos och teatergurun Keith Johnstone.
I Leif Strandbergs häfte "Vygotskij i praktiken" står det "Varje gång en männsika rör sig i den givna kulturen förändras den. Hon lägger till, drar ifrån, jämnar ut, förstärker och tar bort. Det som nyss var nu eller sedan, är snart då. Allt flyter. Allt rör sig".
Det fick mig genast att tänka på filosofen Herakleitos vars paroll var just "Allt flyter". Han menade att man inte kunde stiga ner i samma flod två gånger, eftersom den hade förändrats under tiden. På samma sätt kan man inte spela upp "samma" föreställning två gånger, även om replikerna och innehållet är det samma. Hur saker sägs och tas emot, energinivåer, publikreaktioner- allt förändras. Det tycker jag personligen är något av det mest fantastiska med "live-kultur".
Även Keith Johnstone kom upp i mina tankar när jag satt och drack kaffe. I hans bok Impro, som är en viktig bok inom teatervärlden, beskriver han ofta hur hans elever hela tiden söker efter "det rätta svaret" inom en teaterimprovisation. De bromsar sina egna impulser för att dom inte verkar "korrekta" och begränsar sin kreativitet när de tror att den inte är önskvärd. Johnstone arbetar hela tiden för att få sina elever att sluta med sin självcensur. Även Vygotskijs tankar verkar angränsa till detta. "Jag vill att du gör på ditt sätt".
Det som är spännande med att Vygotskij är så högt ansedd inom skolvärlden och Johnstone inom teatervärlden och de tankar de delar, är att inom teatern möter jag ofta tänket "Gör vad som faller dig in", men inom skolan är det väldigt sällan....
Denna kurs har varit mittemellan den traditionella skolan och teater/performancevärlden. Kanske är det för första gången många av oss möter detta tankesätt "på riktigt". Det mötet är alltid svårt, eftersom man ändå alltid blivit matad med "Gör såhär så blir du godkänd"....
Igår hade vi vår redovisning. Allt gick enligt planerna, fast inte enligt mina förväntingar. Det är fascinerande när man har varit en del av en process, hur lätt det är att glömma bort vad det är för tankar man arbetar med och hur en publik som ser detta för första gången kommer att respondera.
Mina förväntningar på publikens reaktioner var att de skulle ifrågasätta mycket av det vi visade och undra vad sjutton vi egentligen ville säga. Att dom skulle dissekera oss mer eller mindre, för det är vad jag själv har gjort under hela processen. Jag har försökt stanna upp och tänka "vad försöker vi förmedla?" och ibland inte själv kommit på svaret.
Men jag hade underskattat kraften i det visuella och i hur det är att se det vi porträtterade för första gången. Publiken verkade efter föreställningen väldigt gripna av det vi visat upp och alla verkade ha hittat egna tolkningar som inte behövde ifrågasättas. Upplevelsen var starkare än viljan att ifrågasätta, och det var rätt skönt. För som jag skrev i mitt korta inlägg tidigare, vi tyckte nog alla olika om vad det var vi visade upp och det hade både varit spännande och svårt att behöva förklara oss.
Jag skulle gärna fortsätta ha en vidare diskussion om ämnena vi berörde. Nu var vi så fokuserade på framförandet att vi inte hunnit gå djupare i själva samtalet:
Varför lägger vuxna på barn sina egna världsföreställningar? Vad händer om man som barn växer upp under stark påverkan av vuxnas främlingshat? Hur påverkar medias rapportering våra möjligheter till att sålla? Behöver man alltid veta allt som hänt i världen? Vem har rätt att säga vad som är snyggt och vad som är fult? Är det acceptabelt att vara nöjd med sig själv? Är vi alla styrda ovanifrån? Av vad?
Det finns massor av frågor, och färre svar.
Väldigt sokratiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar